måndag 3 december 2018

Fågel, fisk eller mittemellan?

Jag har alltid varit den där lite tysta och ängsliga killen som står och lyssnar på när andra för en diskussion istället för att bli en del av den. Den största orsaken till varför jag blir så tyst av mig i vissa sociala situationer är att jag har ett dåligt självförtroende kombinerat med en rädsla för att säga något idiotiskt och göra bort mig inför andra människor. Men det är inte hela sanningen. Det finns även tillfällen när jag kan uppfattas som raka motsatsen till den introverta personen som jag oftast är.


Efter många år av misstankar så har jag nu fått min diagnos; bipolär typ 2. Till den hör perioder av depressioner varvat med uppåtperioder kryddade med en kraftig ökning av både energi och självförtroende, som ibland övergår i ren hypomani. När jag är inne i en depressionsperiod så är jag allra närmast mitt "riktiga" jag och den personlighet som bäst passar in på mig. Men när jag går över i en uppåtperiod så finns det plötsligt inga gränser eller hinder kvar. Dom här perioderna är alltid kortare än depressionerna, men desto häftigare och oftast väldigt innehållsrika. 


Jag tappar bort hela min verklighetsbild och lever i en liten bubbla. Där inne i bubblan tror jag att allt är möjligt och att ingen uppgift i världen är för svår eller för stor för mig. All min rädsla och oro för hur andra ska se mig försvinner, och min tysthet byts ut mot babbel i sociala sammanhang. Den sociala fobin som i vanliga fall blir väldigt påtaglig är även den som bortblåst på en sekund. Det här är stunder av hypomani som jag både älskar och hatar samtidigt. När jag är nere så längtar jag efter nästa uppåtperiod, medan det kan vara skönt att sjunka ner lite igen efter ett påfrestande hypomaniskt skov. Men vad säger det här om min personlighet då?


Som jag redan nämnde så är det ju mina såkallade depressionsperioder som tar fram mest av mina äkta personlighetsdrag. Då blir jag blyg och tystlåten, avskyr att vara ensam bland allt för mycket människor, t.ex. att handla mat en fredag ensam är värsta mardrömmen. Jag njuter av min ensamhet och att få umgås med mig själv och endast mina närmaste familjemedlemmar. Jag vill ha det lugnt och skönt runtom mig, utan någon som helst stress och press. Då mår jag som bäst helt enkelt. 


Det här med olika personligheter och personlighetsdrag är väldigt intressant. Jag har hört att det egentligen bara finns två olika typer av personer, nämligen dom introverta och extroverta. En introvert person är till mångt och mycket den jag är största delen av mitt liv. Att vara introvert innebär att man är mera inåtvänd med sina känslor, inte tar för sig så ofta och helst inte tar allt för stora risker i livet. När jag beskrev hur jag blir när jag går in i en depressionsperiod så beskrev jag även några av dom allra vanligaste kännetecknen för en introvert person. 


Man ogillar att bli allt för social med okända människor utan stirrar istället fokuserat på mobilen, allt för att undvika den hemskt ångestfyllda situationen att tvingas dra ett kallprat om ingenting alls. Det blir även väldigt jobbigt att ta in allt för mycket info och allt för stora intryck under en alldeles för kort tid. Det medför ofta en ångest som mer eller mindre övergår i ren panik. För att undvika all denna ångest, oro och rädsla så blir det ofta tyvärr så att man drar sig för att gå på olika evenemang eller andra sociala tillställningar. Varför utsätta sig själv för risken att uppfattas som konstig, tyst och asocial, när man istället kan umgås med sig själv?


Länge trodde jag att jag led av social fobi. Och mycket av det som jag tar upp påminner faktiskt en hel del om just social fobi. Men social fobi är mera av ett tillstånd eller en diagnos och borde bli bättre av medicinering/terapi. Mina rädslor och min oro ligger så mycket djupare än det, och dom är liksom en del av mig och vem jag är. Nu är den stora frågan då; kan jag kalla mig för en introvert person? 


Jag skulle vilja säga såhär; eftersom jag har en bipolär störning så är jag inte bara EN personlighet, men den största delen av tiden så är jag absolut en introvert människa. Å andra sidan så förvandlas jag till en väldigt extrovert människa i mina hypomaniska perioder. Om det inte redan finns så uppfinner jag den här och nu; den bipoverta eller multiverta personen som har den fantastiska förmågan att växla mellan olika lägen och personligheter. Man får det bästa av två världar och får uppleva så mycket olika känslor på väldigt kort tid. Vackert, inte sant?


Alla personligheter är fina på sitt sätt och jag är tacksam för att jag har fått förmågan att ha flera av dom. Det gör mitt liv så mycket mer spännande, men det innebär också stora prövningar. När man väl har insett vilken personlighet som stämmer in bäst på en själv så blir livet så mycket lättare att acceptera. Sen får man ta allt det andra som en ren bonus och bara hantera det på bästa möjliga sätt.


Jag är oftast introvert, och det är jag stolt över!

Mitt liv är en berg och dalbana.

måndag 8 oktober 2018

Jennifer: "Får jag ingen hjälp så orkar jag inte kämpa länge till"

När en människa t.ex. bryter benet så får hen åka ambulans till sjukhuset där benet fixas av en kirurg, det är väl en självklarhet för dom flesta? När en människa har gått sönder psykiskt och ber på sina bara knän om att få hjälp så borde det väl vara lika självklart att hen ska få den hjälp som krävs för att må bättre, eller hur? Men nu är tyvärr sanningen en helt annan för många som mår dåligt. Ja, somliga får hjälp och blir sedda men många blir nekade all vård och går allt djupare ner i mörkret. 

Det här inlägget handlar om Jennifer. Hon har, trots sin unga ålder, gått igenom mer skit än dom flesta andra gör under ett helt liv. Jag tog kontakt med henne efter att ha läst hennes inlägg på en facebookgrupp där hon öppet berättade om hur dåligt hon mår och att hon inte får professionell hjälp, trots att hon bett om det många gånger. Istället för att få vård av psykiatrin så nekas hon den gång efter gång, utan någon egentlig orsak. Jag kände att jag måste göra något för att hjälpa henne, så jag frågade om jag fick intervjua henne och skriva ett inlägg om hennes liv och situation. Jennifer har blivit väldigt illa behandlad av vården och myndigheterna. När jag fick reda på vad hon hade upplevt så blev jag uppriktigt ledsen och innerligt förbannad. Ingen människa ska bli behandlad så, och med den här artikeln så hoppas jag Jennifer ska få en upprättelse för allt lidande hon har tvingats gå igenom, och att hon äntligen får den hjälp hon borde ha fått för längesen.


Jennifers illamående började redan som barn, och hennes uppväxt var allt annat än lugn och trygg. Hennes uppväxt präglades av både fysisk och psykisk misshandel. Som följd av det så fick hon så mycket tankar och känslor som inte gick att hantera, utan dom kom istället ut som ilska. Såhär minns Jennifer barndomen och skoltiden.

- Det som startade mitt mående var ju min uppväxt. Blev misshandlad både psykiskt och fysiskt dagligen under hela min uppväxt. Mycket hemskt hände under dom åren. Efter 16 år blev jag fri iaf fysiskt, då jag fick flytta till ett behandlingshem. Det psykiska fortsatte flera år till efter det.. Jag började må dåligt redan som barn, började självskada. Jag fick kontakt med bup, då skolan tyckte jag var ett "problembarn". Hade så mycket känslor som jag inte kunde reda ut eller hantera, vilket resulterade i ilska. Killarna retade mig alltid i skolan, vart jag än var. Tillslut brast det för mig och jag började slåss med grabbarna. Det var ofta slagsmål, men jag rörde aldrig tjejerna.Vissa killar lärde sig efter ett tag att inte bråka med mig, men då fortsatte nästa och nästa och nästa. 

Jag hatar våld egentligen och ville absolut inte slåss, men det var mitt sätt att hantera det just då. Jag var ett barn som inte hade fått lärt sig det som alla andra barn får lära sig. Vilka känslor som är vad, hur olika känslor känns och hur man ska hantera det. När alla känslor kom, så var det ett enda kaos. Jag kunde inte reda ut om jag var ledsen, arg, glad osv.



Problemen fortsatte och det blev allt värre när hon kom in i tonåren. Som tolvåring tog Jennifer hela 39 (!) stycken tabletter dagligen och när hon var 14 år så kom hon i kontakt med vuxenpsykiatrin för den första gången. men det skulle inte bli den sista.

-När jag hade fyllt 14 år, så blev jag inlagd på vuxenpsykiatrin för första gången.. Jag hamnade med vuxna människor, som inte mådde bra. Jag blev även placerad av socialen på vuxenpsyk i 6-8 månader, för att jag inte hade nånstans att bo. Så psyk var mitt "hem" under den perioden när jag var tonåring.Så jag har haft kontakt med vuxenpsyk i många år. På den tiden var det så kaotiskt för mig, jag visste varken ut eller in. 


Tiden gick och Jennifer började må allt sämre, och skadade sig själv allt oftare. Det hela eskallerade till slut i självmordstankar och senare även i självmordsförsök. det blev flera överdoser och vissa av dom kunde ha lett till döden, men som tur så hann läkarna rädda henne.

Jag har tagit flera överdoser, flera har varit allvarliga. När jag var 15-16, så tog jag en överdos som nästan tog död på mig. Hade ambulansen kommit 1 minut senare, så hade jag varit död enligt läkarna. På sjukhuset fick dom magpumpa och ge kol via en sond. De fick stå och slå hårt på mitt bröst för att få igång hjärtat igen. Andningen la av också. De trodde inte jag skulle klara det. Jag har fått detta återberättat av läkare och andra som var där då, jag själv kommer inte ihåg något alls. 


Jennifers liv har bestått av mängder med traumatiska upplevelser och händelser, vilket hon aldrig har fått bearbeta. Trots att hon har bett om att få en psykolog sedan hon var tolv år så har hon aldrig fått det. Idag är Jennifer 23 år och väntar fortfarande på att få bearbeta sina trauman med hjälp av en psykolog.

- Redan när jag var 12 år, så bad jag om en psykolog. Då jag behöver gå igenom uppväxten och bearbeta. Jag är idag 23 och inte fått någon psykolog ännu.Det har hänt massvis med olika händelser, flera trauman och sjuka saker som påverkat mitt liv mycket. Jag har varit utsatt för ganska mycket hemskt genom åren, efter jag kom ifrån hemmet också. 


Jag har genom åren hört många historier om hur dåligt psykiatrin fungerar på vissa ställen i både Finland och Sverige. Jag har även hört om människor som blivit intagna på psyket för att sedan proppas full med massor av olika lugnande tabletter. Men när jag fick veta hur pass illa Jennifer hade blivit behandlad när hon var inne på psyket så blev jag genuint chockad och rös i hela kroppen, samtidigt som en ilska gick igenom hela mig. Så här berättar Jennifer själv om den fruktansvärda händelsen inne på psyket.

När jag var 17 så var jag inlagd på psykiatrin. Jag gick ut och rökte och kom sedan in igen. En manlig skötare där var alltid arg mot mig. Så fort jag gick förbi så sa han en massa skit till mig, vilket han gjorde denna gång också. Han sa bla att jag var en jävla snorunge som inte borde vara på psyk, utan att jag ska sitta i häktet. (Vet dock inte varför, då jag aldrig gjort något brott eller blivit dömd) Han sade att jag var värdelös, ful, äcklig, ja allt möjligt.

Jag gick in på rummet och han följer efter och skriker på mig att han ska ha tändaren. (Jag var på den öppna avdelningen och där fick man ha tändare då) Jag var så upprörd på honom, då han hade hållt på hela dagen mot mig. Så jag sa det att jag inte ville ge den, då jag fick ha den där. Då blev han förbannad och tog min väska och gick ut från rummet med den, vände sig om i dörröppningen och sa "Passa dig innan jag smäller till dig!" Sen smällde han igen dörren.Då blev jag förbannad och kunde inte låta det va, så jag gick efter och sa att han inte har någon rätt att ta min väska och att jag ville ha tillbaka den. Han fortsätter gå i korridoren, så jag går snabbt efter och kommer ifatt. Jag tar tag i min väska och försöker ta den (hade alla mina saker i den och de visste att det inte fanns något farligt då de hade gått igenom den innan) då vänder han sig om och tar ett hårt grepp runt min hals. 

Han tar strypgrepp och trycker hårt så jag inte får någon luft, så av reflex börjar jag backa för att han ska lätta på trycket. Men han trycker bara hårdare och går efter mig och trycker mig bakåt. Jag fortsätter backa, genom hela korridoren, säkert 10-15 meter. Han trycker in mig i mitt rum, fortfarande med greppet runt min hals. In i rummet och längst in, trycker ner mig i sängen och håller kvar. Jag får då ingen luft alls, får panik och börjar veva med armar och ben för att komma loss. Då tappar han greppet och ser direkt att han är påväg att ta ett nytt grepp. Då skriker jag för full hals, så andra i personalen kommer in. Då säger den här skötaren att de måste bälta mig. Jag säger då att det inte finns någon anledning, jag har inte gjort något för att skada mig själv eller någon annan. Resten av personalen håller med mig och säger själva att de inte får enligt lag.Han hävdar återigen att jag SKA bältas oavsett. 

De rullar in bältessängen och jag förstår att jag inte kommer komma ur det, så jag lägger mig i den utan att bråka. De bältar mig, kör in mig i bältesrummet, är helt fastspänd och han kommer in. Jag ber honom att gå ut, men då slår han ner sin armbåge rakt ner i ansiktet på mig hårt. Precis under vänster öga. Jag blir tokig, jag kunde inte försvara mig ens. Jag skriker och gråter att han ska gå ut och dom andra skickar ut honom. Jag blev lugn efter 30 min, då andra i personalen pratade med mig. Jag frågade sen om jag kunde få komma loss, men fick ligga kvar länge. Tiden gick och jag frågade igen, men fick då till svar att jag inte fick komma loss förens jag hade bett om ursäkt till honom.

Jag vägrade, då det inte var jag som hade gjort fel. Jag visste att en läkare måste komma för en bedömning efter max 4 timmar, så jag väntade. Ingen läkare kom. Jag låg där i 12 timmar i sträck, ingen läkare kom alls. Jag behövde gå på toa, men fick inte ens det. (Man kan ju få kissa i en sån där som de lägger under en, men inte ens det fick jag) Till slut bad jag om ursäkt för att jag inte kunde hålla mig längre. Då fick jag komma loss. 

Jennifer polisanmälde mannen och flera av personalen som jobbade den dagen kom på förhör, men ingen sade som det var och fallet lades ner. Psykiatrin mörkade det hela och allt fortsatte som vanligt. Ingen brydde sig om vad som hade hänt den dagen, och ingen kände någon som helst skyldighet att göra något åt saken. För Jennifer var det här ett stort trauma som hon fortfarande lider av och mår dåligt över varje dag.


Idag mår Jennifer så pass dåligt att hon inte klarar sig länge till utan att få den profesionella hjälp hon behöver. Situationen känns hopplös och hon nekas vård när hon söker den, om och om igen. Jag kunde inte bara sitta och se på när en till ung människas liv förstörs på grund av att det brister i psykvården. Jag skriver det här inlägget för att jag vill att Jennifer ska kunna få en bättre framtid, och må så bra som det bara är möjligt. Med rätt vård, stöd och terapi är jag säker på att hon kan må bra en vacker dag.

- Jag har tänkt över jätte mycket och vet vad som skulle hjälpa mig att komma vidare i livet och bearbeta saker och ting. Vilket jag tagit upp med min läkare flertal gånger. Jag har bett om bla: psykolog, trauma-behandling, utredning av diagnoser, terapi, DBT, behandlingshem, remiss till fastlandet istället t.ex. Blir nekad allt. Behandlingshem är "för dyrt" enligt psyk.Remiss till fastlandet vill han inte alls. Han tycker inte det är nödvändigt.Trauma-behandling behövs inte enligt honom, trots att jag har diagnosen komplex PTSD. 

Jag vill ju helst ha psykolog och terapi, för det behöver jag verkligen. Just för att gå igenom alla olika trauman jag varit med om, gå igenom ett i taget, hur jag kände då och nu t.ex. hur det påverkat mig osv. Men även för att gå igenom känslor också, jag har ännu svårt med det trots att jag är 23. Men det är klart, när man inte haft samma förutsättningar som andra barn, att inte fått lära sig det man ska lära sig som barn. Jag har ju varit så van med att stänga allt inom mig och ta ut allt på mig själv, genom att skada bland annat. Andra destruktiva beteenden. Att dämpa all skit för en stund iaf.


Jennifer har hela livet gått runt och funderat på vad det är för fel på henne. Läkarna har gett henne en mängd olika diagsnoser genom åren utan någon som helst utredning. Det har gjort att situationen har blivit allt mer förvirrande för henne. Allt detta har resulterat i att Jennifer idag har ett väldigt dåligt självfötroende och en osund självbild. Hon har även bett om att få göra en riktig utredning ett flertal gånger, men även det har hon nekats. Hennes liv har varit och är fortfarande en jävla mardröm.

- Jag har bett om utredning gång på gång, för jag vill ha svart på vitt. Har även kollat upp diagnoser han satt på papper, läst på ordentligt och det stämmer inte in på mig alls. Även frågat anhöriga, utan att berätta vad det gäller. Bara läst upp kriterierna som måste uppfyllas för att kunna ställa en diagnos. Frågat om vilka som stämmer och inte. (Minst 5 måste uppfyllas för att få kunna ställa diagnosen) Alla har svarat likadant, 2 passar in och en passar in lite då och då. Periodvis. 

Jag förstår att läkare kan ha misstanke om diagnoser, men dom får INTE sätta diagnoser på papper utan utredning och klok grund. Inte enligt lag. 

Efter år av felaktiga diagnoser och fel medicinering så har Jennifers kropp tagit mycket skada. Ofta har hon fått höga doser och samtidgt medicinerats med många olika mediciner, utan att läkaren någon gång skulle ha kontrollerat vilka mediciner som "krockade" med varandra. Det är förstås helt oacceptabelt att aggera så som läkare, och det kan leda till allvarliga komplikationer för patienten. I värsta fall kan det leda till döden, något som jennifer fick uppleva.

- Läkaren har under flera år bara skrivit ut mediciner efter mediciner, utan att ha koll på vilka som krockar och inte. Jag har haft mer än maxdos på alla sorter. Min kropp har tagit extremt med stryk av alla experiment med mediciner. T.o.m. när jag varit inlagd på avd så har de proppat mig full med mediciner, och dom har gett mig överdoser så jag fått åka ambulans och varit inlagd på IVA.Pga psykiatrin! De var de som gav mig allt detta, när jag var på en låst avd! Helt sjukt. 

En gång så blev jag så dålig att jag svimmade i korridoren, men de ville inte skicka mig till sjukhus, så de hade bara lagt in mig i rummet och inte brytt sig mer. När sen mina anhöriga kom (som inte visste något) så gick dom in i rummet och trodde att jag sov. Så de försökte väcka mig, men  fick inte liv i mig. Så de märkte att jag knappt andades och var medvetslös. De skrek till personalen att ringa ambulans, men de vägrade och sa att det inte var någon fara. Så mina anhöriga ringde ambulans istället, men psyk sa att jag inte fick åka ner till sjukhuset för jag hade LPT. Mina anhöriga blev tokiga och berättade allt för ambulansen, så ambulansen gick in och gjorde sin bedömning. Jag var medvetslös och andades knappt, så det blev ilfart till sjukhuset och inlagd på IVA igen.


Det senaste året har varit ett oerhört tufft år för Jennifer. Samtidigt som hon lever en mardröm med en psykiatri som vägrar att hjälpa henne, så sker det även andra traumatiska saker i livet. Det började med att hennes morfar, som stod henne allra närmast, gick bort. Och bara 3 månader efter det så gick även hennes mormor tragiskt bort. Och det slutar inte där.

I somras blev jag även utsatt för en våldtäkt. I augusti tog min vän livet av sig. Trots dessa händelser och att de såg att mitt mående blev värre, så fick jag ingen hjälp alls. De bryr sig inte. 

När jag sen blev inlagd i somras efter våldtäkten, så frågade en sjuksköterska där inne varför jag mådde så dåligt nu. Och då berättade jag vad som hänt. Hon sa bara: "Men är det verkligen sant då?" Jag: "Självklart! Varför skulle jag ljuga om en sån sak?!" Hon: "Du kanske bara har drömt det." 


Jennifer befinner sig in i en så mörk och fruktansvärd mardröm, som för oss andra är omöjlig att förstå. Hennes krafter håller på att ta slut och hoppet svalnar sakta. Om hon inte får den vård hon behöver och har rätt att få så kan det sluta väldigt dåligt. 

Hjälp mig att sprida den här storyn så att Jennifer får den upprättelse och vård hon förtjänar. Alla har rätten att begära hjälp, och dom som verkligen behöver den akut måste få den. En bristande psykvård ska inte få förstöra en ung människas framtid, det får bara inte gå till så! Så hjälp mig hjälpa jennifer, och alla andra som sitter i likadana situationer. Tillsammans gör vi en skillnad.

Jennifer lever i en mardröm.

onsdag 27 juni 2018

The Happy Place

Min hjärna går mer eller mindre på helvarv hela tiden, och ibland har jag väldiga problem med att få lugn och ro i sinnet. Det här medför en mängd saker som är mindre roliga till exempel så är det väldigt sällan, om någonsin, jag känner mig riktigt utvilad och pigg. När jag inte är utvilad och helt hundra där uppe så blir jag lättretlig och mår allmänt piss. Jag kan gå runt i mitt vemod en hel dag och inte komma någon vart med livet. För precis så känns det ibland, eller rättare sagt nästan hela tiden, att jag står still och inte kommer någonstans. Mina tankar och min hjärna som kör på i turbomode dränerar mig på all den energi jag borde ha för att göra viktiga saker. När ska jag hitta balansen egentligen?

En sak som har kommit att bli allt viktigare för att må bra, och för att kunna få känna det där inre lugnet som alla pratar om är mitt eget "happy place". Det rentav blivit något av ett beroende för mig att få komma dit och känna mig lugn i hjärnan. Vad är då mitt ultimata happy place? Det ska jag berätta för er. Det hela börjar med att resten av familjen har somnat, det blir ofta sena kvällar och nätter för det är då jag älskar att vara där. Jag tar mitt fiskespö och sätter mig i bilen och åker till en sjö eller till ån för att tillbringa ett par timmar med mig själv, och om jag har tur ett par gäddor. Det är något med det där lugnet som finns där som fullkomligt förtrollar mig. Tystnaden är helt underbar, endast lite fågelsång och någon enstaka bil som kör förbi någonstans längre bort hörs. Det är där och då jag känner att jag lever fullt ut. Det är där som min hjärna får vila och laddas med lugnet som finns i luften. 

Jag tror att det är enormt viktigt att hitta sitt eget "happy place", speciellt i det samhälle som vi lever i idag med allt mera stress och press. Om man inte ger sig själv och sin hjärna chansen att få varva ner och vila upp sig så kommer den inte att orka hur länge som helst. Det är en av dom absolut största orsakerna till varför allt fler människor bränner ut sig och bli utmattade, dom får/tar inte chansen att vila. 

Om du inte redan har ditt eget "happy place" så är mitt råd till dig att du borde fundera på vad eller var ett sådant kunde vara. Det behöver inte vara något spektakulärt, utan det viktigaste är att du känner att det känns rätt för dig och att det ger mer än det tar. Det ska vara en plats dit du lätt kan ta dig när du känner att livet håller på att bli för mycket eller när din hjärna håller på att explodera. Ditt "happy place" ska fungera som en ventil som du kan öppna upp och tömma ut allt onödigt och hitta lugnet, om ens för bara en stund. Det kommer helt klart att ge dig den lilla extra boosten som du behöver för att orka när det är som tuffast, och du kommer inte att ångra dig. 

Vad är ditt "happy place, eller vad gör du för att koppla av? Svara med en kommentar!😉

My happy place.

fredag 22 juni 2018

Vem har rätt att vara sjuk?

Jag har länge varit rädd för att det är så. men nu har jag fått det bevisat. Det är tydligen så att vissa människor har mer rätt att bli psykiskt sjuka och få lättare hjälp än andra. Om man har orkat slita sig igenom vardagen, "svalt sin stolthet" och bara bitit ihop så har man mer rätt att få hjälp när man väl brakar ihop. Om man som mig alltid mått dåligt, levt med traumatiska minnen från barndomen och helt enkelt inte förmått sig att vinna över ångesten och depressionen så ska man skylla sig själv. Så länge man har gjort rätt för sig någon gång i livet så är man automatiskt skyddad, annars väntar bara en utväg.

Det är så oerhört frustrerande, och det gör något så förjävligt ont att sitta och försvara sig inför någon som inte har någon aning om vad man själv går igenom. Det här är något som har blivit en vardag för mig. "Varför jobbar du inte, helt enkelt?" "Du måste ta tag i ditt liv nu!".. Vad ska man egentligen säga till någon som har bestämt sig för att dom vet exakt hur mitt liv ser ut, och absolut har dom rätta svaren på alla mina problem. Det gör så ont i mig när dom människor som verkligen borde känna mig, åtminstone till en viss del, inte alls har den blekaste aning om hur min vardag ser ut eller hur jag har det. Dom envisas med att jag är problemet, och att det absolut är min lathet eller min syn på livet som har gjort att jag sitter där jag sitter. Om dom bara visste.

I vårt samhälle är det tydligen så att om du har orkat slita sönder dig med ett jobb som du hatar tillräckligt länge, så har du helt plötsligt all sympati och all rätt till hjälp när du väl visar dig svag och går in i väggen. Men om man å sin sida aldrig fått till det vid någon arbetsplats utan alltid mått så dåligt att det slutar redan innan det hinner börja, ja då är man värd ingenting. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill bygga vidare på, och ge åt våra barn? Det ryser i hela mig när jag lyssnar på människor som tycker att det är helt självklart att dom som är svaga ska lämnas utanför, och att dom som är starka nog att kunna bidra till samhället ska få all hjälp när dom behöver. 

Jag kan inte förstå att psykisk ohälsa fortfarande ses som ett tecken på svaghet och lathet, när det i själva verket är ett tecken på en självbevarelesedrift och en otrolig kraft att kunna känna när det blir för mycket. Varför ska det vara en skam att må dåligt och vara svag i vårt samhälle? Vi är alla olika, och ingen annan människa har rätten att jämföra dig och din situation med någon annans. Det är bara du som själv vet vad som är rätt för dig och vilken väg du ska gå för att må bra och få dom bästa förutsättningarna i livet. Ibland är det tyvärr så att man måste stänga av och låta människor ha sina egna åsikter, och helt enkelt inte bry sig. I vissa fall är det helt omöjligt att föra en vettig diskussion om det här ämnet, vilket är lite sorgligt kan jag tycka. Vi borde ha kommit längre än så.

Hur som helst så kommer jag alltid att gå min egen väg, och jag vet exakt hur jag ska göra för att komma tillbaks till det liv jag vill ha. Jag vill inte vara som alla andra. Jag har aldrig bett om att få ett jobb inom en bransch som jag absolut inte trivs i eller kommer att orka med i längden. Jag har redan prövat på det tåget, och det höll inte för mig. Nu känner jag mig själv såpass bra att jag nästan till 100 % säkerhet kan säga vad det är som jag vill göra i framtiden. Det kommer ingen att kunna ta ifrån mig, och jag kommer inte att låta någon stoppa mig. Jag kommer aldrig bli som er. Live with it.

torsdag 21 juni 2018

Den värsta panikattacken i mitt liv

Larmet på min telefon väckte mig. Jag hade knappt sovit alls på hela natten. Det fanns alldeles för mycket tankar som rusade igenom mitt huvud. Det var en mörk och kall Januarimorgon 2008 och min väska var packad. Vi satte oss i bilen och det var nog den mest ångestfyllda och tysta resa jag och min far har gjort. Jag satt och gjorde mitt bästa för att hålla tillbaks tårarna. Jag fick inte bryta ihop nu. Jag måste spela stark för det här var något man absolut måste klara av som en ung man i Finland. Jag ville inget hellre än att bryta ihop och be min pappa att vända om igen. Men nu fanns det ingen återvändo. Jag skulle hoppa på bussen ner till Dragsvik där jag skulle göra min värnplikt.

Ångesten blev starkare för varje kilometer vi åkte med bussen. Tankarna rusade och jag kände mig yr och illamående. Alla andra skrattade och skämtade med varandra men jag satt bara tyst för mig själv. Det var en lång resa på säkert 5-6 timmar men jag minns inte mycket annat än att jag mådde förjävligt. När vi väl närmade oss på allvar gick den psykiska ångesten över till att bli fysisk. jag var nära på att få panik och skakade. Hjärtklappningarna kom allt oftare och kraftigare. Till slut blev det för mycket och jag rusade in på toaletten på bussen och spydde. Där och då trodde jag att jag hade ätit något dåligt eller att jag var åksjuk. Jag förstod inte då vad ångest kunde göra med en.

Bussen körde in på en instängslad gård som mest liknade ett fängelse. Vi var framme nu. Faktum är att det var precis så jag kände det. Jag hade kommit till ett ställe där jag inte kunde ta mig ut. Jag fick panik redan då men döljde det så bra jag kunde. Sedan följde en rad med långa procedurer innan vi fick "checka in" på vad jag skulle kalla helvetet på jorden. Efter att ha tvingats bära på en massa utrustning som vägde säkert 70 kilo, och sen fått in skiten i mitt skåp så väntade kvällsrutinerna. Vi fick hela 3 minuter på oss att göra allt vi behövde göra på toaletten före sängdags. Den dagen och kvällen var absolut en av dom värsta i mitt liv. Om inte den värsta.

För att inte tala om natten som följde. Lamporna släcktes och nästan alla somnade. Förutom jag som låg och hade en så kraftig ångestattack som jag aldrig förut hade upplevt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag var helt övertygad om att jag aldrig mera skulle komma därifrån. Jag tog fram min mobiltelefon och började skicka sms till min flickvän och min pappa. "hur ska jag ta mig härifrån!?". "Jag måste komma härifrån, jag klarar inte av det här". Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den natten, varken före eller efter. Ingen människa ska behöva gå igenom något sånt för något så onödigt som en värnplikt.

Natten blev till morgon och ångesten bara ökade inombords. Jag visste ändå att jag på något sätt måste dölja den. Iallafall tills det att jag hittade någon jag kunde tala med. Vi marscherade till morgonmålet, som skulle intas på 5 minuter. När jag satt där och försökte få i mig den förfärliga gröten så hörde jag en låt spelas på radion. Det var en låt som just då spelade en stor roll för mig och min flickvän. Då brast det i mitt hjärta. Där och då tog jag beslutet att nu måste jag hitta någon som jag kan förlita mig till.

Efter morgonmålet hade vi någon typ av givakt där undersergeanterna skulle förklara något åt oss. När dom väl hade pratat klart så gjorde jag det. Jag klev fram till en av dom. Han såg ut att vara den snällaste av dom, och det visade sig vara en korrekt bedömning. Han tog mig med sig och hjälpte mig att ta mig bort från dragsvik. Om jag visste vad den här människan hette så skulle jag vilja tacka honom personligen. Den lättnaden som uppstod efter att jag fick beskedet om att jag skulle åka därifrån är helt obeskrivlig. All ångest släppte och jag kunde äntligen andas igen. Jag kunde känna att jag levde.

Efter den här hemska upplevelsen gjorde jag civiltjänstgöring vid Optima i Jakobstad i ett år. Det var ett år som jag minns med glädje. Om jag bara hade vetat att det fanns en sån möjlighet redan länge före det blev aktuellt med värnplikt så hade jag aldrig behövt uppleva det. Jag kommer att förklara för min son att det inte finns något som säger att man skulle behöva göra värnplikten. Jag hoppas att han väljer civiltjänstgöring redan vid uppbådet, eller att vi har kommit såpass långt i utvecklingen att man inte behöver välja.

mitchel lensink 220106
Det kändes som om jag var fast förevigt.

måndag 18 juni 2018

Sissela: "Som medmänniska måste man våga agera!"

Att leva nära någon som går omkring med tankar om att ta sitt eget liv är något av det värsta jag skulle kunna tänka mig. Som tur är så har jag inte någon i min närmsta bekantskapskrets som hör till den kategorin av människor, vad jag vet. Men om man har det, hur ska man då hantera den situationen, och hur kan man hjälpa personen i fråga att kanske komma på andra tankar?

Det här är några av frågorna och tankarna som har rullat runt i min skalle dom senaste dagarna eftersom jag ville skriva något om just det. Men om jag inte själv har erfarenhet av det så kan jag inte skriva något vettigt, tänkte jag. Därför frågade jag min vän Sissela, som har förlorat sin pappa i suicid och även själv haft självmordstankar, om hon ville hjälpa mig med det här. Det ville hon gärna och det här blev slutresultatet.

Du har ju berättat om att du själv haft självmordstankar och försökt ta ditt liv. Vad triggade dig till dessa tankar och vad var det som gjorde att du tog steget och försökte ta ditt liv?
-Det var främst för att jag såg att jag sårade min omgivning med mitt mående. Det var extremt många som valde att lämna mig med orden: "vi orkar inte". Dvs. dom orkade inte med MIG och mitt mående. Jag sa till mina anhöriga och vänner som stod kvar att det kan knappast vara en tillfällighet att ingen av dessa orkar med mig och min depression.

En av "vännerna" sade t.o.m. att jag hade förstört hennes liv (hon valde att bo inneboende hos mig). Jag tänkte då att jag är nog ett stort misstag och problem. Mina demoner tog över mer och mer för varje person som inte orkade med mig. I och med att jag alltid varit en person som ställt upp för andra före mig själv, ansågs jag vara egoistisk i mitt tänk. Ännu mer i och med att min pappa dog på det viset.

Vad hade du velat höra någon säga när du tänkte alla mörka tankar?
-Jag fick egentligen höra allt jag behövde höra. Det var bara att det var inte från de människor som svek mig, dom jag gick på mina bara knän och bad om förlåtelse för. Mina vänner och familj som stod kvar sa ju om och om igen att dessa tankar och känslor är felaktiga och det som fick mig att vakna var när min bästa vän kontaktade två utav de som svek mig och sa åt dom att skärpa sig. Då vaknade jag upp, och insåg att jag höll på att döda mig själv..för någon annan.

Det som många missar med denna del är att jag var inte längre 24, jag var tillbaka till mitt 10 åriga jag, där jag stod och ville bli vän med mina mobbare. Den flickan kom tillbaka under depressionen. Jag var osäker, rädd, ensam, ledsen och ville bara bli omtyckt och förlåten.

Vad hjälpte dig att komma bort från självmordstankarna och börja må bättre?
-Utan tvekan mina trogna vänner och familj. De ringde till varann t.o.m och hade stenkoll. Vilket jag kan skämmas över idag men givetvis är jag evigt tacksam för med. Dom räddade mig, inte vården. Och vårdkontakt har jag haft en hel del. De var medmänniskor och de såg till att ha koll och dra ur mig orden. Min bästa vän, andra vänner, mamma och ena syster åkte ofta oinbjudna hem till mig och sa ”Nu tar vi en kaffe” eller värsta var väl ”Nu åker vi upp”. Men det var räddningen.

Hur tror du vi som medmänniskor på bästa sätt kan hjälpa någon med självmordstankar och förhindra att personer väljer att försöka ta sitt liv?
Att främst våga ställa frågan: har du tänkt tanken på att avsluta ditt liv? Eller säg gärna : begå självmord. Varför? Det är så extremt laddat och en käftsmäll. Personer reagerar och om inte annat så förväntar sig sällan personer som är suicidala att få frågan ställd till sig. Sen säger jag alltid till folk som har någon i sin närhet de är oroliga för att bara åk hem till personen oinbjuden. Precis som mina anhöriga gjorde. Banka tills dom öppnar, hota med att ringa polisen. Det funkade för mig i alla fall, då jag bryr mig om vad andra skall tro. Tanken på hur pinsamt det vore om polisen knackade på igen hjälpte.

Det är oerhört viktigt att som medmänniska våga agera. Ser man något annorlunda beteende, seller om någon skriver något osammanhängande på sociala medier – ring 112. Utan att tveka! Jag gjorde det med en som följt mig på instagram sen 2016. Hon skrev ett avsked på sin instagram och alla skickade ett hjärta.. Ett jävla hjärta!

Jag kollade igenom hennes flöde, ringde 112, fick först bara fram hennes förnamn och ort, men efter lite sökning hittade jag hela namnet och adress. Polisen ringde tillbaka till mig och meddelade att tjejen var med en anhörig och mår ok. Hon skrev till mig efteråt och tackade nåt så extremt. Det hon sa, som jag alltid kommer bära med mig var: ”Du räddade mitt liv. ”

Ni kan följa Sissela på hennes instagramkonto @nusnackarvi.
31909889 10156289661544557 4173231640610340864 n
"Som medmänniska måste man agera"

fredag 15 juni 2018

Konsten att vara människa

Nej, det här inlägget kommer inte att ge dig några konkreta svar på gåtan hur du ska vara för att anses som en bra människa. Det är en gåta som blir allt svårare att lösa, och pressen ökar varje dag på oss. Vi ska helst ha ett fint jobb, vara glad och pigg, ha underbara ungar som alltid lyder, ha ett fint hus, ha jättemånga vänner och bekanta som man ofta socialiserar med.

När du är på ditt fina jobb så får du absolut inte klaga utan ska jobba på med ett leende och en hög energi, och när jobbdagen är slut ska du åka hem och fortsätta vara glad och pigg. Där hemma ska du helst ha ett par projekt på gång som du kan börja jobba med samma sekund som du är hemma. Du måste ju också hinna leka med barnen, fixa mat, klippa gräsmattan, tvätta bilen och tvätta kläderna där emellan. När du väl är klar med alla måsten så måste du natta barnen och helst själv lägga dig inte allt för sent, för att pigg vakna upp tidigt nästa morgon igen och starta om rumban.

Ja, listan kan göras hur lång som helst och många mår säkerligen väldigt dåligt över stressen att man måste va den där "perfekta människan". Men varför har det ytliga blivit så viktigt för så många? Det känns som att allt fler människor ser på livet som en enda stor tävling, där man måste hinna med så mycket man bara kan och orkar, ofta även mer än man orkar. Det viktigaste är att man alltid är aningen duktigare och lyckligare än grannen, sen får det kosta vad det vill. Och hälsan är inget som man varken har tid eller ork att tänka på desto mer. Det gäller att gasa på och bita ihop och absolut inte känna eller visa några tecken på att man skulle besitta några känslor. Den perfekta människan har helt enkelt inte tid att må dåligt, det passar sig inte alls.

Vad blir man då om man inte orkar med några av dessa kriterier som ställs på oss för att få beskrivas som en bra eller perfekt människa? Jag har inte ett eget fint hus. Jag har inget jobb för tillfället för jag orkar inte med det. Jag har en dålig ekonomi. Jag orkar inte mera än att göra det absolut viktigaste. Jag har inga vänner. Jag känner mig utmattad och trött för det mesta, men jag kämpar ändå för att vara den bästa pappan jag kan vara med mina förutsättningar. Jag är inte den typiskt duktiga och starka mannen som man helst ska vara i Österbotten för att få någon som helst respekt. Betyder det här att jag är en sämre människa och mindre värd i andras ögon? Det känns absolut så ibland, och det finns personer som visar det utan att säga rakt ut att dom tycker det. Jag känner även själv ibland att jag inte är lika mycket värd som andra, därför att jag inte bidrar med mycket alls till samhället och därför att jag har en psykisk ohälsa som stoppat mig från mycket. Det känns inte alls bra, och det är något som jag mår dåligt över varje dag.

Varför måste vi hålla på så här? Skulle det inte vara betydligt lättare att skita i alla krav och måsten och fokusera på att leva våra egna liv på ett sätt som gör att vi verkligen mår bra. Vad är det för vits att försöka måla upp en perfekt fasad utåt som skriker att du är duktig och stark, när du i själva verket mår så dåligt på insidan att du kraschar vilken dag som helst? Om vi ska vara helt ärliga så är det ingen annan än du själv som bryr sig om hur mycket du orkar med eller hur många projekt du har på gång. Det som syns är när du väl kraschar, och då finns det ingen som tackar dig för det du trodde du orkade med före det. Så skit i kraven och måsten och börja leva istället.

Lev livet för dig själv.

tisdag 12 juni 2018

Sissela: "Jag lade skulden på en person: Mig själv"

Sommaren 2012 förändrades mitt liv extremt. Jag förlorade min pappa i suicid och månaden efter flyttade jag 20 mil hemifrån för att studera på högskolan. Jag började skolan tre dagar efter min pappas begravning. Min första skolvecka minns jag väl, jag försökte vara glad och förväntansfull men fasan över att befinna mig själv i en lägenhet varje dag efter skolan tog över.

IMG 20180227 224717 3

"Om jag skulle dö nu, så skulle ingen märka det. Det skulle ta dagar. För ingen närstående finns här."

Jag kände ingen i staden och längtade bara tills det skulle bli helg så jag kunde åka hem och ta hand om resten av min familj. Jag började få dödsångest, som jag bara nämnde för några få om. Tankarna som gick var "om jag skulle dö nu, så skulle ingen märka det. Det skulle ta dagar. För ingen närstående finns här." Jag fick svår och daglig ångest, sömn- och koncentrationsproblem. Jag kunde inte ta in pappas bortgång och hade inte tid för det heller. All fokus och investerad tid skulle gå åt till skolan!


"Dock kom smällen för mig några månader senare, vid årsskiftet av 2015 in på 2016, då jag hamnade i en djup depression."

Det dröjde fram till våren 2015, då började jag acceptera och ta in situationen - pappa dog i självmord. Jag började tänka "Jag måste göra något!" Jag började volontärarbeta för organisationen Suicide Zero och fick en helt annan inblick och förståelse för allt gällande psykisk ohälsa. Dock kom smällen för mig några månader senare, årsskiftet av 2015 in på 2016, jag hamnade i en djup depression.

Jag hade tidigare fått höra hur "stark" jag var efter pappas död när jag i själva verket levt i förnekelse i tre års tid. En del av mina vänner svek mig när jag blev sjuk. De ansåg att depressionen var självvald, de orkade inte med mina svängningar och kunde inte koppla detta med pappas bortgång eller allt tumult jag hade genomgått de åren. De kunde inte förstå att en depression kunde utlösas flera år efter en bortgång eller att man löper större risk för att hamna i en om en i ens familj lidit av en.


"Jag fick självmordstankar och började planera mitt egna självmord. För varje person som försvann, la jag skuld på endast en person: mig själv."

Det slutade med att jag fick själv självmordstankar och började planera mitt egna självmord. För varje person som försvann, la jag skuld på endast en person: mig själv. Det blev resor akut till psykiatrin flera gånger under det året, jag fick brottas med både öppna och slutna vården, poliser som fått jaga mig pga att jag flydde när min mamma ville tvinga in mig på slutna vården. Jag kände mig löjlig, överdriven och totalt värdelös. Det fanns ingen som skulle behövas utsättas av min närvaro ansåg jag. Det var just de orden jag kände eftersom flera av mina vänner hade sagt ord som egoistisk, dramatisk, elak, feg, svag osv.

Tack och lov så vände det. Idag har jag både nya och gamla vänner som stöttar mig, uppmuntrar mig att dela med mig av min erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag är frisk från min depression, men kämpar med min dagliga ångest och inre stress samtidigt som jag jobbar som volontärsamordnare för Suicide Zero ochär en av gruppledaren för SPES Ungdom i Göteborg (Spes: Suicidprevention och efterlevandes stöd).


"Jag har såklart gjort resan själv men utan det stödet.. hade jag varit död idag."

Hur vände det? Tack vare starkt stöd och envishet av familj och sanna vänner. Jag själv har såklart gjort resan själv men utan det stödet.. hade jag varit död idag.
Jag är för evigt tacksam för de som ville kämpa tillsammans med mig så jag kunde leva vidare.


Ni kan följa Sissela på hennes instagramkonto @nusnackarvi, där hon delar med sig av sina erfarenheter kring psykisk ohälsa. Hon bjuder även på en massa bra tips.

måndag 11 juni 2018

Alla har vi våra laster

Jag var till en början lite skeptisk, som alltid, när Åsa kom hem och berättade om en sorts familjesemester som vi skulle ansöka om att få åka på. Vår ansökan fick ett positivt svar och vi fick börja förbereda oss för e fyra dagars lång helg vid Kuortane idrottscenter.

Dagen kom då vi skulle åka, och det råkade av någon anledning vara den absolut kallaste och regnigaste dagen på typ hela försommaren. Men som någon klok människa någon gång i tiden sade så finns det ju inget dåligt väder. Vi bet i det sura äpplet, packade med oss allt vi behövde och åkte iväg. Resan gick smidigt och det tog inte allt för lång tid att köra heller. Rasmus sov så sött nästan hela vägen, och missade utsikten av den finländska landsbygden helt och hållet.

Den här familjesemestern ordnades av Folkhälsans Förbund, som även hade planerat in program för alla dagar samt fixat med barnvakter. Den första programpunkten blev ett slags gruppsamtal där alla föräldrarna samlades tillsammans med ledarna i ett rum. Det pratades helhjärtat och öppet om allas livssituationer och kriser. Det var tungt men väldigt lärorikt. Jag fylldes av en känsla av att jag egentligen inte hade något att berätta om, efter alla andras betydligt värre livsöden. Den känslan var på ett sätt rätt så skön och på ett annat inte alls lika gemytlig. Har jag rätt att må dåligt då jag inte har någon desto större livskris eller annat hemskt i mitt bagage? Är allas öden lika mycket värda eller har vissa människor mera rätt att må dåligt? Det är frågorna som nu surrar i mitt huvud, och jag känner mig aningen förvirrad och lite fånig för att jag mår dåligt.

Viktig tumistid!:)

Samma känsla kom när jag för några dagar sedan satt ner med ett par människor som hade varit med om så mycket mera mörker i sina liv än vad lilla jag har. Deras historier gjorde mig nästan mållös, och jag ifrågasatte mig själv vad jag egentligen hade att komma med och varför jag fick vara med i diskussionen över huvudtaget. Men jag har ju också en livshistoria att berätta. Den må vara mindre mörk än andras, men den gör att jag mår såpass dåligt att jag inte kan fungera som en "normal" person gör i vardagen. Det räcker för mig.

På fredagen fortsatte vi att diskutera vidare kring ämnet och kom in på det här med att hinna ta hand om sig själv mitt i all vardaglig stress. Hur ska man hinna klämma in egentid när all tid man har går åt att ta hand om resten av familjen? Bland annat det var en fråga som flera av föräldrarna ställde sig. Det är en fråga som har olika svar, men jag tror att det handlar om ett samspel mellan alla parter i familjen. Det måste helt enkelt finnas tid för återhämtning och välmående för att klara av all stress som samhället ställer på oss idag.

Vacker solnedgång över kuortanesjön.

En annan sak är hur man ska inse att man duger som förälder och människa, och att man är bra som man är. Den biten har jag själv väldiga problem med. Jag känner sällan att jag är tillräckligt bra eller att jag duger. Det har nog att göra med min smått sjuka tävlingsinstinkt blandat med ett rubbat självförtroende och en usel självbild/självsyn. Vissa dagar kan jag känna att jag nog ändå är rätt ok som både människa och pappa, för att nästa dag känna mig totalt jävla värdelös. Det här tankesättet vet jag ju att inte är sunt, och jag jobbar på att förändra det. Men det tar tid, och det måste få ta tid. Bättre blir det.

För att sammanfatta vår lilla semester så kan jag säga att vi hade fina och viktiga dagar tillsammans vid Kuortane. Vi fick prata med andra föräldrar som också hade det tufft i livet men av olika orsaker. Det var lite,av en ögonöppnare för mig att se och höra hur andra har det och hur dom gör för att någorlunda klara av vardagen. En sak är säker, man är aldrig ensam om något här i världen. Och allas problem och sorger är lika mycket värda, och går inte att jämföras med varandra. Det kommer jag att ta med mig och försöka minnas varje gång det blir sådär extra tungt. Tack Folkhälsan för ett fint genomfört familjekraft läger!

Jag är bra som jag är, trots allt. ;)

onsdag 6 juni 2018

Boktips inför semestern

”Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Nextory”

Nu åker vi iväg på en 4 dagars minisemester och bloggen kommer att ta en paus under tiden. Det ska bli så skönt att få slappna av och umgås med familjen på ett annat ställe än här hemma, det behöver vi! :) Jag kommer att uppdatera mitt instagramflöde under semestern, så om ni vill se vad vi hittar på under resan så är det bara att följa mig där.

Innan bloggen tar en välförtjänt paus så tänkte jag lämna er med några boktips, såhär passande inför semestertiderna. Själv är jag ingen bokmal och läser nästan aldrig, men jag lyssnar en hel del på ljudböcker. Det har nästan blivit ett måste för mig att ha en ljudbok eller alternativt en podcast i öronen för att jag ska kunna somna på kvällarna. Dom här titlarna har jag lyssnat på eller lyssnar jag på för tillfället:

1. Omgiven av idioter - Thomas Eriksson

Den här boken har väl redan blivit något av en klassiker i norden. Den handlar helt enkelt om hur olika vi människor beter oss och hur man ska göra för att kunna hantera alla olika typer av människor. Väldigt intressant och läsvärt!

2. Aldrig Ensam - Charlie Eriksson

Det här är kanske den viktigaste boken som skrivits på årtionde. Charlies kamp mot sina självmordstankar och berättelsen om hur han överlevt alla självmordsförsök är tungt men ack så viktigt att läsa om. Den här måste du bara läsa!

3. Kalla mig galen - Christian Dahlström

En riktigt bra och viktig bok om vår kanske största samhällssjukdom, psykisk ohälsa. Det kan drabba vem som helst men ändå är det fortfarande en sån tabu att prata om det. Christian försöker med sin bok att få bort tabun kring ämnet, något som även jag jobbar för. Läs den!

Jag lyssnar på mina ljudböcker på Nextory. Det som är så bra med just Nextory är att du får prova på appen HELT GRATIS i 14 dagar, och du kan avsluta när du vill om du inte är nöjd. Klicka in dig på hemsidan och starta ditt abonemang redan idag, så får du tillgång till böckerna jag tipsade om plus tusentals fler titlar!

Psykisk ohälsa dödar

När jag hörde om det tragiska dödsfallet så var det första jag gjorde, som så många andra, att söka fram dokumentären om Avicii som finns bland annat på SVT play. Den var rentav en aning obehagligt att se på så nära inpå hans död, för man kunde lätt ana åt vilket håll det barkade. Det jag inte kan förstå är hur ingen vän eller någon i familjen inte anade hur illa det var, när jag efter 10 minuter av dokumentären kunde konstatera att det inte skulle sluta bra? Det sjuka är ju att han faktiskt framhåller hur dåligt han mår, och kroppen säger ifrån gång efter gång men ändå känner han sig tvingad att fortsätta. Med facit på hand så känns det nästan som att dom som gjorde dokumentären hade en aning om vad som skulle hända.

Pengar har blivit mycket viktigare än en människas hälsa, tyvärr så är det den bistra sanningen. Om man är en högpresterande person med miljontals fans, så finns det varken tid eller acceptans för att vara utmattad och må dåligt. Det är inte bara fans runtom i världen som pockar på din uppmärksamhet. Det värsta sker nog under radarn. Managern som håller i allt som har med bokade spelningar till sålda plattor etc. är nog den som sätter högst press på sin adept. Som sagt, när stora pengar står på spel så tycks alla medel att tjäna mera på vara godkända. När en stjärna börjat svalna så hittar man en ny som man kan mjölka pengar ur ett tag. I detta fall slocknade stjärnan på en natt, men jag undrar hur ledsna dom som höll i pengarna egentligen är. Effekten av att en stor musikstjärna dör blir oftast att försäljningen och intäkterna ökar, sorgligt nog.

För att komma till någon poäng med detta inlägg så undrar jag hur vi ska uppfostra våra barn om all den stress och press som dom kommer tvingas hantera när dom blir unga vuxna? Jag tror att vi måste lära våra ungdomar att lyssna på sina kroppar och våga säga nej när man inte orkar. Det finns inget vackert i att kämpa för någon annan än dig själv, bara för att göra den lycklig. Det viktigaste är din egen hälsa, och det finns ingen annan än du som kan bedöma hur den är. När den vanliga vardagsstressen övergår till en sjuklig stress så riskerar man att sjunka ner i en psykisk ohälsa som är svår att ta sig upp ifrån. Det finns ingen som kommer tacka dig efteråt när du ligger ner och inte kan ta dig upp. Det är inte värt att plåga sig själv, och slita sönder sitt psyke för att någon annan ska bli nöjd.

Om det finns någon där ute som läser det här och känner igen sig så vill jag bara vädja till dig att våga säga stopp. Det finns ingen som helst skam i att medge att din kropp och din mentala hälsa inte orkar mera. Det är modigt och starkt att våga stå för att du mår dåligt. Ta tag i din situation före den hinner gå alldeles för långt. Att prestera och ligga på topp är underbart så länge som din kropp och själ hinner med. Men ta dig tiden att flera gånger om dagen ta små pauser och bara andas lugnt och varva ner. Din karriär rasar inte ihop bara för att du pausar, men du rasar garanterat om du inte pausar.

Jag vill inte läsa fler nyheter om unga fina människor som dör för tidigt på grund av sin psykiska ohälsa och på grund av samhället. Det är samhällets fel att fler och fler unga känner dessa känslor. Jag har tidigare bloggat om att jag tycker kraven på ungdomarna i skolan blir för höga alldeles för snabbt. Då syftar jag främst på studentskrivningar med mera. Det kan tyckas helt naturligt med studentskrivningar, men det är redan där som stressen och kraven börjar byggas upp. Det är liksom inkörsporten till vårt sjukt prestationsdrivna samhälle vi lever i idag. Man ska inte behöva sätta sitt eget liv och sitt eget mående åt sidan bara för att man råkar vara framgångsrik och ha mycket fans. Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på hur Aviciis karriär nu tog ett alldeles för abrupt slut. Jag blir så förbannad på alla runtom honom, som vägrade lyssna på vad han sade. Dollarsigns är det viktigaste i musikbranschen, om en och annan artist råkar dö på kuppen så finns det alltid en ny på ingång. Fyfan!

Nu måste alla sluta blunda för psykisk ohälsa. NU.

Populära inlägg

Fågel, fisk eller mittemellan?

Jag har alltid varit den där lite tysta och ängsliga killen som står och lyssnar på när andra för en diskussion istället för att bli en de...